Kanske borde varje läsare ha två böcker på gång samtidigt –
en förstabok och en ”motbok”,en primärkälla och en matchanalys, ett skrivande
subjekt och en objektifierande outsider som viskande slav typ ”svälj inte allt
vad du läser, det finns en annan verklighet”. Ungefär så pågår under ett par
dagar mitt litterära växelbruk mellan Fredriks Reinfeldts ”Halvvägs” (Bonniers)
och Bengt Ericsons ” Den härskande klassen ( Linds & Co), båda folkbildande
och viktiga. Mitt i läsningen spetsas anrättningen av uppgiften om forne
statsministerns ekonomiskt lyckade men etiskt problematiska upplägg med uttagen
full avgångslön medan det rinner in kulor i miljoner till det egna bolaget.

Aldrig har
arbetslinjen synts så komplett, så bipolär.

Så dags ringer jag
författare Ericson och ställer en fråga: vad i hans genomlysning av den
härskande klassen, de politiska makthavarna, har slagit honom som mest
frappant? Han svarar utan tvekan men inte alldeles lätt att förstå: ”kartelliseringen
av politiken”, sådan den skildrats av inte minst statsvetaren Magnus Hagevi vid
det unga Linnéuniversitetet i Växiö.

Vad är då kartellisering?
Kartell förbinder vi ju med storföretag som i hemlighet och olagligen enas om t ex prissättning för att trygga eller bygga
monopol. Hagevi skildrar politikerna som en sorts skyddad kartell som trots att
de bara representerar 3 procent av folket vilket motsvarar antalet
partimedlemmar som placerat dem på valsedlarna, gjort sig ekonomiskt oberoende
av denna smala bas utan att vi riktigt förstått det. De har i riksdagen själva bestämt
löner/arbetsvillkor för sig som mer liknar höga statstjänstemäns – ifråga om
statsråden och statssekreterare som höga direktörer.

Ericson gisslar i Hagevis anda denna klass som mer en del av
staten än folkets tjänare. Politiken har professionaliserats och blivit sin
egen lukrativa karriär fjärran civilsamhällets råare yrkesrealitet typ
arbetare, bönder, lärare, småföretagare, pastorer, fiskare…. Ledamöterna och ministrarna
förvandlas till en sorts välbeställda medarbetare i en koncern där varje parti
har sin VD/toppledare , regeringen mest så, medan partierna blir allt mer lika
varandra i struktur och framtoning, ja som storföretag i våra ljusblå ögon.
Personligheterna utplånas ansiktslöst i kammarens
gråfilter, alla liknar varandra, individualism/egenart ej önskvärd, lojalitet
mot Ledaren bibelns lag.

En sådan nidbild kunde
förklara varför jag inte klarar att räkna upp namnen på en majoritet av statsråden.
Och genast återkallar jag bilder av politiken från förr, porträtt lika
tydliga i minnet som klappret av hästhovar mot en liten stads kullerstensgator. Min
barndoms store riksdagsman bodde bara två hus bort, metallaren Thure Andersson
(s), invald i andra kammaren 1961, senare landshövding i Blekinge. Min mor
folkpartisten högaktade honom för hans absolutism, min far för att han ledig
från riksdagen gick tillbaka till verkstaden där de båda arbetade på Kockums…

Jag vet, det smakar gammel-Sverige.
I denna ideala demokrati hämtades varje riksdagsman/kvinna från folkets djup, ägde
ett yrke, ett skomakeri, en svarv, en plog, en butik, en symaskin att återvända till, inte
tal om livslånga ersättningar då de ej blev återvalda, självklart att arbeta då
de var lediga precis som den liberale bonden Pehr Johnsson på Kastanjegården i
Mörrum – honom var vi både avlägset släkt med och stolta över, expert som han
var i potatis- och sillfrågan…

Den socialt härskande klassen den tiden var
disponent/överlärare/baron på godset, prost, stadsläkare… Men de löd
kommunfullmäktigeordförande Andersson lojalt och ingen kunde drömma om att politikerna
en dag skulle bli en kartellbildning bland andra, höjt över folket, en ny sorts
överklass. Dags i så fall att öppna deras rätta ansikten.

,