Alla sista-minuten-biljetter slut,endast 1:a-klass kvar och jag får plats i vagn nr 1 som räknat från Malmö alltid är – den sista. Så skänker mig SJ för bara 1.405 kronor en ombokningsbar metafor för vad jag vill beskriva: ett land som alltid vela ligga först, lägger ett förlorat år bakom sig och det var det sista vi ville.

Så ungefär känns det.

Förr en alla tiders vinnare till land, nu styrt av en regering utan politisk känsla, ett land omkullsprunget i panik av en i mångas ögon apokalyptisk folkvandring som ingen vetat att se och hantera, åh, fredsmäklarland, veta-bästland, dyra folkhem, välfärdsrike, du land som nu förlorat sin oskuld.

Just så. Nån gång skulle det ske. De första skola bliva de sista. Och tvärtom. Klart vi är överraskade.

Kulturchefen i vår allra största morgontidning gjorde nyss en rå analys av dem som på ett tidigt stadium anade vad som var på väg att hända. Budskapet från dessa politiska visselblåsares sades inte alls handla om att på ett värdigt sätt ta emot t ex 80 000 människor på 60 dar, motsvarande en halv miljon nya medborgare på ett år. Nej, skrev han – ty han visste bäst som största tidningar ska göra – de ville i grunden inte ta emot några invandrare alls!!

Likt Widar Andersson i Folkbladet, Anna Dahlberg i Expressen och PM Nilsson i Dagens industri m fl tillhör jag de tidigt larmande. Nu grubblar jag över hur jag ska förklara för den för sitt liv flyende medmänniska som bor i mitt hus att hans värd är en främlingsfientlig rasist eller hur jag nu ska tolka kulturens yppersta vaktchef.

Så går vi i landet Idyllien in i en annars förenande helg som ett splittrat folk. Där är först då de som utan förbarmande vill stänga landet för främlingar med Sverigedemokraterna som sinnebild. Sedan har vi å ena sidan de alla av god vilja, höga tankars tänkare, rena idealister, å andra sidan oss som i kraft av ålder och erfarenhet ropat på beredskap, resurser och en genomtänkt mänsklig plan för att ta om hand invandrarna utan att mista kontrollen i ett pressat socialt system.

Vi talar ju om hur hundratusentals individer redan tagits emot i grandios generositet, mest i hela Europa per capita. Nu är de här – alla som trott på våra förespeglingar om gränslös barmhärtighet, folk som nu längtar sig fördärvade efter nära och kära lika förtvivlat som de längtar efter att få jobb och en dag kunna tala och tänka på vårt udda minoritetsspråk. De sitter fast i ett tempererat världshörn som inte på sekler sett krig eller urbota nöd, bebor ensliga förläggningar utan infrastruktur och arbetsplatser, många har haft det så under år tillbaka och de väntar i ångest på vad klotets mesta rikemansfolk kan hjälpa dem med.

Svaret är just nu en vemodig julbetraktelse om ett folk som förlorat sin oskuld och tvår sina händer omtumlat av att inte känna igen sig självt.