Sällan lägger jag mig på ett undersökningsbord och tänker
på modern konst men så nu. Plats: en operationssal på St Eriks ögonsjukhus i
Stockholm, en doktor för in spetsen av en spruta rätt in i mitt gravt skadade
högerögas gula fläck. Och jag tänker: varför utsätter jag mig för detta? Och varför
tycker den svenska vården att jag ska?
Och har den verkligen råd med det?

Syftet är att jag efter två år med månadsvis injektion av antikroppsmedlet
ranibizumab, ska kunna återfå
den syn ögat hade innan den makulära degenerationen begynte. Inför operationen dök
Peter Tillbergs klassiska målning från 1973 upp inom mig. Många nog har den på
sin näthinna som ett evigt debattinlägg att ännu se på Moderna museet. Motivet:
27 fjärdeklassare blekt målade i ett könlöst klassrum i Simrishamn,
perspektivet klasskortets, barn som håglöst glor på sin lärare, endast en
flicka tittar drömmande ut genom fönstret… Tavlans titel ”Blir Du lönsam, lille
vän?” slutar aldrig att skava. Den är lånad från Peter Mosskins låt för
proggruppen ”Gläns över sjö och strand” 1970 och åsyftade konflikten stad/landsbygd.
Sedan dess har frågan skänkt metafor åt den ekonomism som styr vårt samhälle. Nu
på operationsbordet frågar jag mig om det verkligen är lönsamt att kosta på mig,
86 och snart död och begraven, en dyr mirakelspruta?

Jag tog nämligen reda på kostnaden, en injektion gick redan
2008 medicinskt på 10.000 plus 3000 för läkare, sköterskor, byråkrati; priset nu nio
år senare bör vara minst dubbelt. Lyckas behandlingen kommer mitt öga att ha
kostat samhället mer än en halv miljon, kringbestyr oräknat, resor t ex. Jag
frågar mig vårdpolitiskt förebrående: kan det vara ”lönsamt” att rädda ett
högeröga på en gammal man med ett hyfsat friskt vänsteröga? 30000 andra äldre
svenskar antas lida samma sjuka, de drygt 5000/år som diagnosticeras ska också behandlas,
visst, men kasta då ett öga på vad kalaset kostar…

Plötsligt blir jag och min syn en illustration av vad som
väntar i det åldrande Sverige. Kanske har jag haft tur att träffa rätt läkare
som i sin varmhjärtade diagnos inte behövt tänka i termer av ekonomi. Över 85
har jag fri vård, visst, men fem procent av våra 10 miljoner invånare är redan över 80,
vad allt kommer vi inte att behöva eller vilja vårdas för som kanske vore… hm
lönsammare. Jag försöker räkna ut hur mycket skatt jag bör skriva ihop för att hjälpa
till att täcka sprutorna t o m 2018 om diagnosen är fortsatt positiv. Nå, tröstar
jag mig, de får annars ta av allt jag jobbat ihop under mina drygt 62
år i arbete…

Nu kan du resa dig, säger en sköterska och väcker mig ur min
korta sjuka tankebana, tar av mig ögonbindel och gröna skyddskläder och hjälper
mig som ett barn på med kavaj och jacka. Den här vägen, varsågod! Och jag
släpps halvblind och omtumlad ut i livets friska buller, kolliderar med en dam
på trottoaren, hon ser ogillande på mig som visste hon vad SBU skrev i sin
analys 2008: ”Det vetenskapliga
underlaget är otillräckligt för att bedöma metodens kostnadseffektivitet”.

Se där den nya grymma tavlan att måla från äldreboendet: ”Är du kostnadseffektiv, arme gubbe?”

*****

Fotnot: SBU= Statens beredning för medicinsk och social
utvärdering.