Jag läser parollen på en vägg på Centralen i
Stockholm. “Hela livet räknas” står det – orden Pensionsmyndighetens
som vakar över vår enorma pensionsförmögenhet och här i en expo söker förklara pensionssystemet.
Man har hyrt in sig mitt i det brusande havet av resande, de som snart ska
stiga på livståget och de som just är,…ankomna. Jag tvekar då jag skriver det
senare men som en något ankommen typ kände jag mig nyss då jag köpte biljett.

Förut var SJ:s biljettexpedition ett
rum av liv. I ett tjog numrerade ”luckor” arbetade med vänlig fart tjänsteandar
att fixa biljetter till alla tänkbara platser på den villande mo som är
Sverige. Det var skönt att se, jag kände mig buren av en positiv
malström , livet som en enda resa mot okända destinationer: Brantevik
– var ligger det? Finns det? Frågade man. Tro mig, sa jag, jag bor där…

Sedan ett tag är de många
“luckorna” på denna expedition, en av endast tre bemannade som SJ
idag håller sig med, nedskurna till en handfull. Utanför står
självbetjäningsautomatert. Damen i luckan jag visats till via min kölapp, säger
“du vet väl att du kan ordna det
själv här utanför…?”. ”Jo, säger jag, men jag är just nyopererad i ögat,
har svårt se tangenterna, siffrorna på skärmen…”.”Gör som du vill”,
säger damen, ”men det blir hundra kronor dyrare…”

Jag invände att jag är van vid datorer men
just idag såg jag inte så bra och därför bad jag om hjälp och så noterade jag att
på slutpriset motsvarade den där hundringen ganska exakt 25% av totalpriset
för min sista-minuten-resa, rena ockret. Spelar ingen roll, sa damen, det är
100 kronor ändå…

SJ, nostalgiskt kallat hela folkets
järnväg, byggd av samma folks ärligt inbetalda skatter, jag är alltså delägare
sedan över sextio år, nästan hela livet om det nu räknas. Ja, vi äldre, tänkte
jag säga damen, är de allra trognaste resenärer men plötsligt räknas inte hela
mitt reseliv på SJ som en tillgång, nej, de riktigt gamla, gärna då även
småblinda, ska räknas mest som den belastning miljoner nya gamlingar utgör t ex
i vården. Inte mer än rätt att de då ska pröjsa om de vill ha hjälp, en
hundring hit eller dit ska lära dem att digitalisera sig lite, vem behöver en
medmänniska idag…?

I ett annat statligt bolag – forna
Televerket – irriteras man över en annan ofta äldre folkspillra som i landets
värsta obygder ändå varit lycklig för att det statliga telefonnätet hittills i
folkhemsk omtanke nått ut till minsta obetydliga hemman i vilken avkrok som
helst. Icke så längre. Bort alla visioner att hålla landet samman, bort folhemstanken,
en för alla, alla för en. Nu ska det tjänas pengar, nu ska folk berövas sin
olönsamma datortröga kopparkabel, uppgrävd ska den säljas på en lukrativ
råmetallbörs. Trådlöst ska införas, hej alla mobiler att byta batterier på med
fumliga gamlingsfingrar; och även om de bevisligen inte fungerar, de där
mobilerna, i ödemarker där de saknar täckning så ska innehavarna av de urmodiga
i alla väder så onödigt pålitliga jordbundna telefonerna påtvingas ett system
som inte passar dem. Och har de inte råd med den förmögenhet det kostar att
lägga ned fiber får de vackert skylla sig själv. Flytta på dig, gamling! Komma
in till stan gör dig bara gott.

Vad är det som sker? Ett på olika
områden lågintensivt åldersförtryck sprider sig i det lilla utan att väcka
folkstorm. Alla innehavare av de där trådbundna apparaterna är förvisso inte gamla
eller halvblinda men lika ofta strävsamma småföretagare som härdar ut i obygd,
upprätthållande i tyst lojalitet en långsamt vittrande infrastruktur,
jordbrukare som vägrar lyda modernitetens ukaser, hyllar oberoendet, stillheten.
Men i hög grad handlar det just om gamla ofta ensamma medborgare, som saknar
röst och stämma i debatten.

Folkhemmet vill inte ha dem,
har inte råd…riksdag, kommun- och landsting tycks ha
svårt att stå upp för dem, tycks ha glömt den skuld det moderna samhället har
till dem som en gång byggde sådana stoltheter som ett oss alla förenande tåg-,
post- och telenät. Har vi inte ens råd att på marginalen – en hundring?
– bevara ett uns av mänskligt kontaktbehov? Inte råd att skydda utsatta mänskor
för tidens råa framfart och för deras skull lugna ner den satans förnyelsen av tekniken
av rent mänskliga skäl?

Nej, det verkar inte så. Men det är
en skam att just statliga företag, ägda av oss alla, så girigt, så skrupelfritt
visar sin arrogans, sitt äldreförakt och krämeri. Hela livet räknas bara om det är lönsamt till den sista sucken.