Tre gånger om året möts Vuxenklubben – nu vårmötet i
Aktivitetshuset på Ikeagatan i Älmhult.
250 trotjänare på plats inklusive den först anställde, Sven-Göte Hansson (även
nr 1 som varuhuschef), landgång, lätttöl, kaffe med kaka, allt som gjort för en
fin eftermiddag. Och själv kan jag inte få en mera lyhörd publik att tala inför
på temat ”Därför älskar jag den där gamle möbelhandlaren”.

Det är trots allt han
som är huvudpersonen när hjältarna träffas. Alltid. Närvarande eller ej miraklets
goda ande , som lyser upp varje möte, hyllar i gråtfylld värme dem som en
gång hjälpte honom köra igång världsföretaget i Lagerblads gamla röda
snickerifabrik belägen bortåt ett länge sen rivet kvarter i vars närhet museet nu ligger. Han brukar vara i tid så när han nu dröjer tio minuter uppstår oro, vad
har hänt, är han för trött, har ryggvärken slagit till eller yrseln, allt kan drabba
en snart 91-åring. Men så dyker bilen upp, körd av Siv, hans tre
söners absolut oumbärliga barnflicka, nu veteran som boende intill
kollar upp att änklingen har det bra där han bor på övervåningen till den gård vid
Möckeln som på bottenplan tjänar som konferensanläggning – varje kvadratmeter
ska ju på ikeanskt vis löna sig eller hur?

Så kommer han, stödd
under båda armarna, böjd, tunn, skägget grått, vi hälsar, han leds till en
stol, orkar inte stå, får en mikrofon och börjar tala, det är andlöst tyst. Alla vet vad han
tänker säga – han tackar dem för allt de gjort, evigt
samma testamente: det är TILLSAMMANS som undret Ikea skapats, genom att BRY
SIG och HJÄLPAS ÅT, han bara en kugge av nu mer än 150.000 anställda kuggar. Ingen
börs-VD talar så kärleksfullt, han är vår siste brukspatron, en relikt i IT-eran. Snart finns ingen kvar mer än han själv och Sven Göte som minns hur sagan
begynte.

Brukspatronen var då svensk
industri reste sig landet runt en kapitalistisk mix av storpappa, kyrkoherde,
socialvårdare, ingenjör och födgeni. Jag är uppvuxen nära ett sådant bruk,
Kockums emaljerverk i Ronneby, far, farfar, farbröder tjänade där. Som mest fick
nästan 1000 anställda jobb i en stad på bara 5000 varifrån det sändes emaljerat
gods på ångbåtar över klotet. Den
inhyrde brukspatronen var en tysk som hette Vollmer, han sörjde för folket som fick egnahem med brukets hjälp, lånade personligen facket pengar när Storstrejken
bröt ut så medlemmarna inte skulle svälta, reste ett godtemplarhus för att de skulle sluta “sprita” och komma nyktra var morgon till de glödande ugnar där
emaljen brändes…

Kamprad vårdar i tanke, ord och gärning samma moral, pensionärerna har det gott på Ikea, han skänkte pengar till gamla även utrikes – när han flyttade hem från Schweiz donerade han hundratals miljoner åt kommunen Epalinges nära Lausanne för att bygga nytt äldreboende. Nu sitter han, en bräcklig titan, predikar som
en gudfar ödmjuka styrkeord till de sina smålänningar. Vad jag upplever är brukspatronens sista handpåläggning i en tid annars präglad av
brutalkapitalismens återkomst. Och alla de 250 som varit med och möblerat
folkhemmet kan bara applådera, ty vilken osannolik resa har de inte deltagit i! Själv önskar han att han kunde ge dem alla en kram ty som han
säger ”kärlek, det är gratis”…