Jag funderar
än en vända på vad kapitalism betyder. Inom mig har en misstro vuxit likt en
förtvivlan hos en troende som ser sin religion vanhelgas. En katalysator är förstås Donald Trump, kapitalisten som i sin självupptagenhet, sitt ljug och med
sina destruktiva dekret styr Amerika som ledde han ännu sin såpa-TV.

Han är en
mörkerman, burar in Frihetsgudinnan, ger upp USA:s ansvar för Paris-avtalet som Kina med sådan kraft, ja rentav lidelse, också signerade; han öppnar för nya kärnvapen, signalerar återgång till en rövarkapitalism som
alltid i USA gått ut över natur och människa. Nu ska de rika lönas, deras
skattelättnader gå ut över omtankens samhälle, riskliberalismens råskinn tar
över, Trumps
kapitalism saknar annan substans än penningen i sig, här bjuds ingen vision av
kärlek men mer av hat.

Allt detta
spökade för mig när jag hörde Ingvar Kamprad känslosamt tala till sina gamla
medarbetare i Älmhult (se förra bloggen) på temat ansvar, gemenskap,
hjälpsamhet som grundstenar i bygget av hans firma. Jag ser hans småländska
”brukspatronism” upphöjas till filosofi för ett globalt företag och som en metafor för en fri företagsamhet som ser längre än till börs,
, monopol och vinstmaximering. Man kan muttra att fan blivit gammal och
religiös och le åt Möbelhandlarens testamente men man kan inte förneka
att det sprids med rasande fart likt en bibel över världen. God moral funkar!

Jag hade veckan
innan fått en påminnelse om hur komplex en ärlig beskrivning av kapitalismen måste
bli då jag på ett seminarium på Svenska teatern i Helsingfors fick en provokativ
fråga ställd till mig av Åbo-professorn och min vän Bengt Kristensson Uggla, tvärtänkande
historiker och ledarskapsutvecklare. Publiken som i salongen just sett – hört!
– den musikaliska möbelsagan ”Ingvar!” som gått för välbesatta salonger i Finland sedan november och
vars intrig mycket fritt bygger på min bok ”Historien om Ikea”. Frågan till mig
ställdes i ett samtal tänkt att analysera fenomenet Kamprad och hur man ska förklara
den makalösa resan för ett företag som 1943 skapades av en 17-årig bondpojke
och som nu omsätter 350 miljarder och sysselsätter 150.000 människor över hela
världen. Frågan löd i all sin stötande enkelhet: Finns det en god kapitalism?

Med
Trumps uttalanden ringande i öronen, en febrig börs och risk för en ny
finanskris är det inte lätt att svara positivt. Skandalen kring den svenska pensionsfonden Allra förstärker känslan att nygirighet,
lurendrejeri och skumrask kan ta grepp även om det kapitalistiska Sverige och infiltrera det ekonomiska tänket långt in i välfärdsbygget. Ändå –
kapitalismen är inte ond i sig. Om fri företagsamhet definitionsmässigt ställs synonymt
med kapitalism (vilket är en förenkling) får vi inte glömma att 95 procent, ja
mer, handlar om småföretag som drivs av individer som hederligt
bär sitt personliga ansvar även om de slåss för livet på en konkurrensutsatt
marknad.

Dessa
”tråkiga” småkapitalister lever i gammelbrukets anda i harmoni med kunder
och medarbetare, bygd och natur. Just nu ser jag genom fönstret ett
par småskaliga fiskare med Per i spetsen på Branteviks hamnplan jobba för fullt att färdigställa sin nya
läckra mobila lilla fiskhandel med frysdisk, dagsfärsk fisk och färdigrätter. Jag
har lovat invigningstala på påskafton – vissa kapitalister måste man hålla om
ryggen!